Inte bara på bio

Jag skrev ju häromdagen om en idiot som störde mig på bio.

Nästan samma sak hände i helgen när man var på Globen och hörde gamla idolerna Eagles. Fast då gav man sig på mig!!!

Jag var där med gamle polarn Janne, hans dotter Marita och hennes kille. Marita skulle köra, så vi andra kunde passa på och dra ett par bärra innan. Man ville ju ladda skönt inför de här giganterna. Norrlands, tackar, tackar!!

Jag har alltid gillat Eagles och sista plattan är ju grym! Grabbarna håller fortfarande klassen, och sjunger som om de var 25 bast.

Fast bäst är de gamla låtarna såklart. Hotel California och Desperado. Då vill man sitta där själv med guran.

Vi hade schyssta plåtar som Janne fixat genom en gammal kamrat på tryckeriet. På parkett, fast rätt långt bak – nära baren. Jag sitter gärna nära ljudsnubben, där är alltid bästa soundet. Det vet man sen gammalt. Nöjd!!!

Bredvid oss satt en holländsk familj som besökte sin dotter som bodde i Örebro. Jag konverserade dem och försökte förklara att Örebro låg i gnällbältet. Ingen vet om de fattade nåt. De verkade inte så bra på engelska. I övrigt var det härligt folk runtom. Många knegare verkar gilla bandet, och det passar mig. Inte så många snoriga tonåringar heller.

Vi hade skitkul, och kunde sjunga med i många låtar, och köra lite luftgura. Karaoketakterna sitter i. Vi störde ingen. Men det var en snubbe framför som glodde hela tiden som om han aldrig sett folk förr. På konsert skall man vara glad!!! Inte kan man väl hyssja på glatt folk på en konsert? Vi var där för att det var party i allafall!!! Precis som om den där snubben ägde Globen, eller? Vill han ha tyst och lugnt kan han ju gå i skogen eller nåt. Det här var ingen överspänd jazztrio, det var ju ett rockband!!! Grabben fick väl sitta där och sura om han ville. Skönt att man var glad, så det inte blev nåt muck. Då hade killen inte haft gaddarna kvar.

I pausen tömde man blåsan och fyllde på vätskan som hade runnit ur. Fast det är ju inte billigt på Globen. Janne hade pluntan med sig. Mr Johnnie Walker kan man alltid lita på. Gick bra ihop med en kokt med bröd och senap.

Även om humöret var på topp, så blev ändå konserten lite lång, även för en annan. Nästan tre timmar. På slutet var det inte utan att man blev lite lurig, inte så att man direkt somnade, men man vart kanske lite tankfull. Som tur var så hade man ju Marita som droskade hem en till porten efteråt.

Måndagen blev lite tung, så jag fick ta det riktigt lugnt. Nu börjar jag bli stark igen. Som inför en bandymatch på Zinken.